Deep shit
Förmågan att inte bry sig. Det är fan det jag är bäst på. Mycket plus och minus när det gäller sånt, har fått lida för det men helt ärligt, vet ni hur skönt det är att bara spotta på skiten och gå vidare? Kanske vet ni det, vissa vet faktiskt inte. Det är synd att vissa hakar upp sig på en och samma sak. Går runt och ältar. Gnäller, klagar, sörjer. Get over it. Vad är det som är så svårt? Jag antar att jag föddes med det, känslokalla föräldrar. Nej skoja, så är ej fallet. Jag har gått igenom mobbning, fått sitta hos kuratorn för massa lögner som folk hittat på, tusen lärare som varit emot mig, inte haft någon som trott på mig förutom familjen. Roliga, hemska tider. Vad ska man säga? Samtal hem, massa bullshit genom en telefon. Vem trodde på skiten? Mamma till en början, men mamma litar på mig. Jag ljuger oftast inte om allvarliga saker, nästan aldrig. Att jag t.ex. försökt mörda någon? Människa vad säger du!? Att jag slått en bruds huvud mot en betongvägg, att hon fick blödning men 2 dagar efter så fanns inte ärret kvar? Skrattretande. Det strömmade in lögner, självklart trodde lärarna på "offret". Jag var inte ledsen, det blev bara jobbigt efter ett tag.
Nu kanske ni fått för er jag blivit mobbad? Av lärare. Aldrig av elever. Jag var "mobbaren". Jag gjorde aldrig något, visst fan kastade man en blick men vissa människor är så äckligt känsliga att man bara blir så jävla sur ibland. Tillslut blev dom rädda och då var det slut. Jag var som en jävla brottsling i lärarnas ögon. Och när man når det stadiet då är det slut på det roliga. "En gång mobbare, alltid mobbare." - så sa lärarna. Sen skrev dom hur jag skulle förbättra mig? Pass på deras dubbelmoral. Pass på deras liv. Pass på deras barn.
Aja jag lever idag iallafall och det är vad som räknas, ska fan vara glad att mamma trodde på mig hela tiden annars vet jag inte vart jag skulle vara nu, förmodligen bakom galler, just kiddin.
