Believe me, I'm lying

Jag tänker inte bo kvar i Sverige och räknas till medelklassen och jobba från 9 till 5 och ha kräftskivor. Vem tror ni att jag är? Det finns så mycket annat att göra än att få barn vid 20 årsåldern och sen ta upp hela sitt liv åt att uppfostra dom i sin gula villa i Tyresö. Handla på rean, promenera bland de identiska villorna varje kväll, åka och handla frukostmat varje dag efter jobbet för att barnen äter upp frukostmaten istället för köttgrytan man lagat. Snälla. Jag tänker inte leva begränsat, inte minska på shoppingen för att jag inte kan ta mer i kredit. Jag tänker inte städa efter mig, inte laga min egna mat och INTE tanka min bil. Varför ska jag göra något så tråkigt när det finns någon annan som kan göra det åt mig? Jag ska spotta på dom som kör före mig i bilkön och sen köra över deras gamla gröna Saab. Skrika på spågumman om hon säger något jag inte vill höra. Om man ska leva, då fan ska man leva fullt ut. Jag tänker inte lyssna på Bibelns "Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också den andra till". Jag ska synda, göra misstag, förstöra. Men ändå hjälpa, förlåta och trösta. Jag ska hjälpa folk som har det dåligt. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag måste vara hjärtlös? Fuck you. Jag må vara känslokall ibland, men klart som fan att jag har ett hjärta! Jag ska dra ut med yachten med weed i min lunga och snacka med Gud. Åka till Sveriges undergroundförorter och våldta våldtäktsmännen. Folk kommer att hata mig, älska mig. Men I don't give a fuck. Jag tänker INTE bo kvar i Sverige och leva som en medelsvensson. Världen väntar på mig, vad fan gör jag här framför min Toshiba dator från Elgiganten? DET är frågan.