Rule number 1. Kill people who dislike you.
Folk som går förbi och kollar snett. Vad är det för smutsigt folk? I mean, vem fan är du och dömma MIG? SJÄLVKLART, har jag gått runt och kollat snett, fan, den "snea blicken" var min standard förut, jag vaknade med den. Sminkade mig med den. Sov med den. Det var en del av min image, om jag hade någon dvs, det var "jag". Men nu.. Hur fan tänkte jag där? Vem fan var jag? Vem trodde jag att jag var? Hur många gånger har man inte fått en sne-blick och tänkt, jaha, vad är det för fel nu då? & nu.. Nu tänker man bara "fuck you right back, vem är DU?". Det är så skönt att man kommit ifrån den där "fjortis-perioden". Den har satt spår, vissa ränder går aldrig ur. Jag är fortfarande kaxig, högjludd, idiotisk. Men vissa saker har man fötts med. Semper idem, alltid densamme. Det är jag. Och vad gör man? Man ska ju vara sig själv trots allt, eller vad säger ni?
Sålänge du inte sänker andra genom att vara dig själv, sålänge du inte ger andra försämrat självförtroende, keep going. Fortsätt på stigen du går, senare kommer en liten väg och sedan kommer motorvägen. Det är liksom livets bana. Vissa väljer att vara mittfilsidioter, folk kommer tuta, köra om, peka finger, andra kommer åka förbi med vinden i håret med hög musik och vara som dom är, andra kommer att köra segt, VÄLDIGT segt. Inte våga trycka gasen i botten och leva. Ja folket, livet är som en motorväg. Du kan hitta VAD som helst och VEM som helst där.
