Believe me, I'm lying

Blir så jävla galen. På alla jävla sätt. Det är tillräckligt svårt att undvika problem, "imorgon kommer ändå nya" men vad händer med dom gamla problemen? Fuck no att dom försvinner, alla kommer tillbaka, tillslut. Ta dagen som den kommer, det är inte lätt. Att försöka tänka positivt men i slutändan så skiter allting sig ändå. Att tro att man kommer kämpa upp sig upp i skolan men när man väl försöker så blir allt bara värre. Jag orkar snart inte mer, det har hållt på så hela livet. Jag vill inte vara IG barn & göra saker som man inte får. Men varför håller jag på så ändå? Varför tänker jag "det är alltid jag som får skit" när det är jag som odlar skiten åt mig själv!?

Många gånger har jag tänkt "I dont give a damn" men innerst inne så bryr jag mig. Faktiskt. Eller jag vet fan inte längre men jag tror så. Att tänka positivt är det sista jag är bra på...! Jag ser aldrig saker från den ljusa sidan. Men den jävla frågan är, finns det ens någon ljus sida? Har allt en mening? Allt förändras på bara några sekunder. Ett glad moment kan efter bara några sekunder bli den värsta stunden i ens liv. VARFÖR!? Ställer jag frågan eller svaret? Det går inte att undvika det här längre nu. Faller jag ner nu kommer jag aldrig komma upp igen och jag orkar inte riskera mer.

Många gånger har jag tänkt "allt går skit, det kommer inte bli bättre, jag har inga val, jag bryr mig inte längre.." men varenda jävla gång har jag försökt och tagit mig i kragen och FÖRSÖKT förändra allt. Men INGET funkar och det här är min sista chans, om jag får den. Jag hittar problem i allt. Ibland kan jag bara få för mig att lägga mig och tänka "Hm fan.. Varför mår jag inte dåligt nu?" och då börjar jag hitta en jävla massa problem som ingen annan skulle märka av. Skolan går skit. "Fuck skolan" - ja så var det ett tag men inte längre.. Jag kan inte undvika den och börjar jag totalt skita i den nu så kommer den följa med mig i resten av mitt liv och jag lider hellre en tid nu än lider i resten av mitt liv.