Believe me, I'm lying

Det finns galet många grejer som man måste ha inom en sport.
1. En STRÄNG tränare. Ni vet sånadär.. Ryska..? "IF I SAY JUMP, YOU SAY HOW HIGH? IF I SAY RUN, YOU SAY HOW FAR? IF I SAY DOWN, YOU SAY HOW LOW?". Tränare är så j*vla viktiga. Utan dom uppnår man ingenting..
2. Vilja. Vill man så kan man. We all know it.
3. Styrka. Kondition, vighet eller ja. Allt som behövs för sporten man går på..
4. Tro på sig själv. DET är värsta pensionärsvisan. Ni vet "du ska tro på dig själv och blabla.." men det är sant. Så j*vla sant. Tror man inte på sig själv så hur ska någon annan kunna göra det..?
5. Kunna ta emot kritik. Och göra ALLT för att bli bättre. JA det är jobbigt att misslyckas. Som om det vore en nyhet?

& sen kommer resten. Vila emellan träningarna, äta nyttigt osv. osv.

Min mamma & pappa garvar bara åt mig när jag säger att jag vill börja på en ny sport. Inte garvar elakt, utan för att dom VET att hur mycket jag än säger att jag ska sköta träningarna och ALDRIG skippa dom, så VET dom att jag tar sport oseriöst. Jag älskar sport & att träna. Det är verkligen något jag älskar. Men varför tar jag det så GALET oseriöst? Jag får börja på vilken sport jag vill. Oavsett pris per månad osv. osv. För pappa vill se mig vara aktiv och lyckas med något. Ni vet när man lyckats med något? Den där känslan. Ärligt talat så finns det ingen bättre känsla. Inte ens när man får 2000 spänn bara sådär i handen..

Under alla dom här åren som jag börjat på en sport, slutat, testat en ny, slutat så kunde jag vara proffs inom någon av alla som jag testat? Och tar jag inte mig i kragen nu så kommer det sluta med att jag kommer vara äckligt klen och försöka börja gymma när jag är 16 och MISSLYCKAS, igen. För att jag inte kan ta sport seriöst. Det är pinsamt. Så j*vla pinsamt..

Ska bara ta ett LITET exempel nu. För det här inlägget börjar bli alldeles för långt.
Konståkningen. JAG blev bra. Gick på det när jag var liten. Bara för att liksom lära känna isen & sen slutade jag. Sen vid 10-årsåldern började jag med det igen och blev hyffsad. Faktiskt en av de bästa i gruppen och dom hade redan börjat tävla. & sen slutade jag. Varför? Vet inte. & så började jag nu igen i höstas tror jag det var. Tränade BARA 2 gånger i veckan. När jag FÖRSÖKTE utvecklades jag helt GALET snabbt. När jag gav upp efter 1 timme så gick det skit resten av träningen. I konståkning måste man vara stark mentalt. Det är något jag verkligen inte är. Men som sagt. Vill man så kan man. Jag slutade när jag blev som bäst. När jag hade klarat alla de hoppen vi övat på och de mål jag velat uppnå. Så slutar jag. ÄR JAG STÖRD ELLER NÅTT? Kom igen. MAN SLUTAR INTE NÄR MAN BLIVIT SOM BÄST? När man är mitt i utvecklingen till att bli någorlunda bra? 

---

Äeh, skit i det där :-)

Det är pinsamt så det skriker om det. Men jag ska visa pappa, mamma & Anna och hela bunten att jag ska bli bra. Så jävla bra. Inom vilken sport får ni veta sen. När ni ser mig i OS babes ;-)