Min mamma
Mamma. Hur kan man vara så underbar? Jag har aldrig riktigt förstått hur mycket hon faktiskt betyder för mig. Hur mycket hon bryr sig. Hur jävla bra hon är. Och jag skäms. Jag skäms så extremt jävla mycket för alla gånger jag slagits, tagit sönder saker och smutskastat dig. För fan vad underbar du är. Genom eld och vatten kommer jag gå för dig mamma, för du är det absolut finaste i mitt jävla liv. Jag ska hjälpa dig, jag ska kämpa med dig och jag ska kunna leva med dig utan att bråka. För jag har just insett hur äcklig jag är. Hur otacksam, hur idiotisk jag är. Det är något jag försökt undvika att inse. Men jag är glad att jag insett det nu. För nu, äntligen, kan jag börja leva som en normal människa. Utan sönderslagna knogar, utan spasmer, utan hat. Det är sjukt att det tagit 4 år för mig att förstå hur värt det är att leva sitt liv. Jag kommer aldrig bli perfekt, men jag kan alltid bättra mig. Jag älskar dig mamma. Av hela mitt hjärta. Utan dig är jag noll. Som en motor utan bensin. Jag kommer aldrig, aldrig bli som du vet vem. Jag är på god väg men jag sätter ett stopp nu, du ska aldrig behöva lida mer mamma, för du förtjänar inte att lida. Jag säger inte "jag älskar dig mamma tills mitt hjärta säger stopp". Jag kommer inte sluta älska dig för att jag dör, jag kommer älska dig för all jävla framtid, om 10000 miljoner år kommer jag ändå älska dig. Min mamma ♥
